05 July 2010
“I Natt I Natt 2” Ystads Opera Festival
Read More
NEWS
09 March 2010
Great reviews - “ I Natt! I Natt! 2”
Video:
http://www.youtube.com/user/MalmoOpera?feature=mhw4
http://kvp.expressen.se/kultur/1.1912369/operapop
http://www.folkbladet.se/kulturnoje/artikel.aspx?articleid=5210481
from Skånska Dagblandet 3/8-2010:
“I NATT, I NATT 2,
musikteaterföreställning med
brottstycken ur verk hvudsakligen
av italienska barocktonsättare
Regi och dramaturgi: Helena Röhr
Scenografi och kostym: Sofia Isaksson, efter ett originalkoncept av Annica Sandh
Koreografi: Torbjörn Stenberg
Musikaliska ledare: Hannah Tibell och Richard Sweeney
I rollerna: Signe Sannem Lund, Martin Vanberg, Hedvig Jalhed, Daniel Hällström
Orkester: Hannah Tibell, Richard Sweeney, Dohyo Sol, Gunnhild Tønder, Emelie Roos, Einar Mostad
En danskväll någonstans i Sverige. Fyra ungdomar i de tidiga tjugoåren, förhoppningar, lite förmycket dricka, efterfest och avsked i skarpt morgonljus. Allt detta till musik - och även texter – ur italiensk barockopera. Så är receptet för I natt, i natt 2 som Malmö Opera nu ger som en turnéföreställning under drygt två månader och som även skall spelas på Ystads operafestival i sommar. I lördags var det premiär på Ystads teater. Kan det vara något? Ja, verkligen. Man går därifrån med ett leende efter två timmars mycket god underhållning. Tricket att korsa den moderna schlagervärldenmed barocken härstammar ursprungligen från Vadstena-Akademien, denna ambitiösa plantskola för unga operatalanger. Där skapades 2006 den första versionen av I natt, i natt, som nu får en uppföljare. Det är ingen operaföreställning, snarare ett divertissement med lös ramhandling men det är smakfullt och elegant gjort. I bland landar föreställningen i rena absurdismen, i bland är det ren lyrik och djupa känslor. Man skrattar gott när barocktonerna ackompanjeras av moderna artisters höftjuckande kroppsspråk men man glömmer att de dåtida handviftningarna och överdrivet höviska bugningar i princip är lika löjliga. Typerna är mitt i prick, de finns i hur stor upplaga som helst: Lasse, en fantasilös bufflig Normalsvensson och Christer, lite mer mjukis med viss bögvarning; Ingela, tjejen som är söt och vet om det och den superromantiska lite drömmande Kikki. Kostymerna är också de mycket träffsäkra, åsynen Christers helt osannolika vita skor var bara den värd resan till Ystad. Och presentationen av dem i programbladet är värt ett särskilt omnämnande, en mycket roande pastisch av de så kallade porträtten i våra vanligaste kvälls- och veckotidningar. Musikaliskt är föreställningen av hög klass. Samtliga medverkande är rutinerade sångare. Daniel Hällström sjunger Lasse med välbalanserad ljus elegant tenor och Martin Vanbergs plastiska kraftiga baryton ger Christer en bra identitet. Signe Sannem Lunds vackra mezzo ger liv åt Kikkis drömmar och Hedvig Jalstads Ingela är en sopran med både bett och lyster. Men en fråga måste man ställa om gestaltningen: Älskar de sina figurer eller driver de med dem? Det är svårt att få grepp om. Orkesterensemblen är enastående bra: välljudande, elegant och med perfekt barockklang. Det hade inte varit fel med några fler rena orkesternummer. Slutligen: en välspelad underhållande föreställning. Men knäckfrågan blir: Är det som Marie Antoinettes bondgård på Versailles, i det här fallet en finkulturens lek med vanligt folks smak eller ett allvarligt försök att få två
världar att närma sig varandra?”
Lars-Erik Larsson